Jag läste ett intressant blogginlägg hos Nina Ruthström där hon skriver om Jesper Juuls bok ”ditt kompetenta barn”. Jag håller med om mycket som Jesper Juul skriver, tycker och tänker – men har ändå svårt för honom… Man får inte säg att barnet är duktigt tex – sååå svårt!! Jag jobbar verkligen med att inte säga till mina barn att det är duktiga – då det kanske inte är just den typen av bekräftelse de är ute efter!? När Erik tex har ritat en teckning och visar den för mig så försöker jag prata om färger, former och hur han tänkte när han gjorde den – inte säga ”åh vad duktig du är”. Men nog är det lätt hänt! Det är ju så mycket lättare att bara vräka ur sig ”vad duktig du är” – istället för att ta sig tid och titta, engagera sig och bekräfta barnet på flera sätt. Men som sagt – jag jobbar på det!

En anledning till att jag inte gillar Jesper Juul kanske är att jag känner mig som en ”dålig förälder” då jag går i de klassiska fällorna gång på gång.. Jag kanske ska ge Jesper Juul en ny chans å läsa en av hans böcker nu till jul!? Lite nya tankar å synvinklar lär jag ju få iaf!

Via den feministiska tidningen Bang.se  kan man köpa den här coola tröjan – som jag såklart gjort:

Frågan är väl bara när man ska våga ha den på sig… Det är ju inget jag skulle ha på mig på jobbet eller när jag går å hämtar barnen på förskolan tex…. Hi hi. Min son frågade om det var hundben på tröjan!

Varför bloggar man (jag!)? Jag måste ju erkänna att jag absolut tycker att det är fantastiskt roligt då jag får respons på det jag visar i min blogg – det är en ego-boost!!! Jag har nog lite drag av exhibitionism i mig… När jag slog upp ordet i Wikepedia så står det så här: ”Exhibitionism kan innebära en vilja att visa upp sig utan koppling till sex eller sexualitet. Exempel på detta är att en person vill märkas i en folksamling, synas i media (genom bloggning etc), eller visa upp sig på en scen inför en publik. Exhibitionism på detta sätt är nära kopplat till (försök till) konstnärskap, vilket kan vara mer eller mindre stött av talang. Många konstnärskap är uttryck för exhibitionism, inte minst eftersom en människas konstnärliga uttyck kan sägas vara en förlängning av människan.” Å visst stämmer väl det…? Bloggen och era kommentarer blir som ett litet kvitto på att man duger!?

Att läsa kommentarer från er som lälser är otroligt stimulerande och uppmuntrande! Å jag vet ju själv hur lätt det är att inte kommentera… Jag läser säkert 40-50 bloggar per dag och kommenterar kanske bara i 5-10 normalt. Ofta läser jag en hel del i min iPhone å  då tycker jag att det är extra ”jobbigt” att kommentera!  Men ibland försöker jag anstränga mig extra å ta mig tid att kommentera eftersom jag vet hur glad man blir.

Statistiknörd som jag är så kollar jag varje dag hur många läsare jag har haft i bloggen (ok, jag erkänner – ofta flera gånger per dag…). Att jag har haft över 13 000 besökare sen jag bytte till min nya blogg i november känns helt fantastiskt! Egentligen borde jag fira med ngt candy men tiden har inte räckt till… Snart kanske!?  Min statistikmätare visar hur många besökare jag har per dag, per vecka och per månad åxå – och jag skulle väl gissa på att snittet är ca 70-80 besökare per dag. Då och då sticker det iväg över 100 och då studsar jag av glädje! Naturligtvis påverkas mitt besökarantal av hur flitig jag själv är ute i bloggvärlden – man besöker ju ofta dem som kommenterat hos sig själv. Och det är när jag varit extra aktiv som siffran sticker iväg över 100. E jag ”lat” å inte gör ngt särskilt så ligger jag nog mer runt 50-60 besökare per dag. Men det är ju otroligt häftigt det åxå!

En annan grej som boostar är ju hur många följare jag har via bloglovin (i skrivande stund 58 stycken) - jag kollar siffran varje dag å blir helt överlycklig när det kommer ngn ny följare! Tänk att folk är intresserade av vad jag gör, skriver å tycker – å skapar! Förra veckan försvann det två följare! Katastrof!! (Observera att jag är lite ironisk, men jag undrade ändå varför de försvann…) Men så den här veckan har det kommit tre nya! Eller är det en ny och sen de två som slutade följa mig som saknade mig!?

Å nu kommer jag till det som inlägget skulle handla om… awarder! (Jag flummade visst iväg om lite annat emellan…) Awarder är ju helt otroligt roligt att få – att ngn vill uppmärksamma ens blogg lite extra liksom! Jag har fått några förut och nu har jag fått två nya – tusen tack! Dessvärre e jag för dålig på bloggdesign så jag vet inte hur jag får in bilderna så de kan ligga i sidan av min blogg… men de får ligga här i det här inlägget istället!

Världens bästa Cornelia / Raggsocka har gett mig den här fina awarden:

Gulliga Sara / Jämtlandstös  har gett mig den andra! Den innebär att man ska berätta 8 saker om sig själv som inte är så kända… Jag måste erkänna att det kändes som en lite klurig uppgift med tanke om att jag kört ”30 dagar om mig” – där finns ju det mesta att läsa… Att jag är en skogalen pysslande hårdrocksmamma och genusnörd är ju tämligen känt… Men jag tror att jag kommit på 8 hyfsat ”okända” (eller iaf knäppa!) saker om mig:

1. Jag är rädd för fiskar (finns dock att läsa detaljerat om här)
2. Jag älskar Elvis Presley (se där – inte bara hårdrock! )
3. Jag är rädd för ballonger…
4. Jag är statistiknörd (inte helt okänt efter det jag skrivit om min blogg ovan dock…)
5. Jag tycker att fötter är äckliga!
6. Öppna skåp och dörrar gör mig vansinnig…
7. Jag vill ha ett barn till! (trots tuff graviditet med rullstol å allt)
8. Jag skulle vilja ha en butik!

Som sagt så var det klurigt att komma på grejjer, en del av dessa saker var nog kända för vissa – men en del var nog ganska okända! Jag tror faktiskt att en av ovan nämnda saker till och med var okänd för min syster…? Hon känner mig ganska bra skulle jag säga – men en sak visste hon nog inte … Eller!?

Tusen tack för dessa awards tjejer – jag blir sååå glad!!

Natashjas / Lady Dahmer är ju en fantastisk människa med en otroligt… kontroversiell blogg! Som jag älskar! Hon har så mycket roliga åsikter, tankar å idéer som inspirerar. Jag kanske inte håller med henne i allt, men hon får mig att tänka till iaf! Häromdagen så upptäckte jag att hon även har en LCHF blogg! Huur har jag kunnat missa det liksom!? Jag testade hennes våfflor häromdagen och igår gjorde jag hennes Crêpes till middag! Kanongoda! Hennes recept heter ”Ricotta och KarlJohansvamp fyllda Crêpes” men jag hittade ingen Karl Johan svamp så jag tog champinjoner… 

Först börjar man med Tomatsåsen:

- färsk basilika
- vitlök
- en gul lök
- två förpackningar körsbärstomater
- 2 dl vitt matlagningsvin
- 2 dl grädde
- en tsk kanel
- färsk timjan
- salt och peppar

Krossa basilikan så oljorna och smaken kommer ut. Hacka den i småbitar. Fräs tillsammans med vitlök i massa olivolja. Lägg undan en liten snutt av basilikavitlöksgegget till sen. Häv i lök och låt den svettas. I med tomater, vin och grädde. Krydda. Koka upp och låt sen stå och småputtra på låg värme en timme.
Mixa den slät

Fräser lök å tomater.

Här har jag hällt på matlagningsvin å grädde å sedan stod det å puttrade i en timme! Först tyckte jag att det lät superlänge med en timme, men jag var prexis klar med sista crêpsen när timern ringde! Lite långkoksmat på en onsdag!

.

 Å så har jag mixat såsen slät!

 Därefter gjorde jag Ricotta och svampfyllningen:

- Karljohansvamp i småbitar (men jag använde som sagt champinjoner!)
- en förp. ricotta ost
- basilikagegg

Fräs svampen i massa smör tills den får färg. Blanda ihop med ricottan och basilikagegget i en skål.

Jag älskar smörstekta champinjoner!

.

Svamp, ricottaost och ”basilikagegg”.

.

Sen var det dags för det moment som jag trodde skulle bli klurigt, att göra crêpes…

Lady Dahmers recept på crêpes ser ut så här:

- 6 ägg
- 1 dl. grädde
- 2 msk smör

smält smöret, vispa ner det tillsammans med ägg och grädde

 

Grädda

 

Jag trodde faktiskt inte att de skulle bli så bra som de blev!! Fem stycken blev det:

.

Är såå stolt över att jag lyckades få mina crêpes så fina! Här hemma är det annars maken som står för pannkaksgräddning, jag lyckas aldrig vända dem… Men det här gick ju superbra!

.

Sen så var det dags att ha på lite fyllning på varje crêpe:

.

Alla crêpes fyllda å ihoprullade:

.

På med tomatsåsen och riven ost:

.

In i ugnen (250 grader) tills osten har smällt och fått fin färg:
 .

Serveras med lite sallad! Kanongott!

Nyligen var sonen bjuden på kalas och på inbjudan stod det prinsess / Toystory tema. Jag hade prexis pratat med min syster när inbjudan kom och hennes dotter hade just fått ärva flera prinsessklänningar så jag frågade om inte Erik kunde få låna en – och det fick han självklart göra! (Tack snälla Alma!) Erik var först glad och tyckte att klänningen var jättefin – men tyvärr blev han påverkad till att tycka att killar inte ska ha prinsessklänning…

Jag ville inte tvinga honom till att ha klänningen på kalaset men vi hade många bra diskussioner kring huruvida killar kan ha klänning eller inte, vilka färger som är ”kill-fäger” å vilka som är ”tjej-färger”. Han är mycket smart min son och vet att hans mamma inte gillar rosa tex – alltså gillar ju inte alla tjejer rosa!! Å han tänkte efter och kom på flera saker som han gillade som är rosa – fast han är kille! Till och med så visste han en kompis på dagis som gillade rosa – å det får han ju göra!! Exakt min älskade son!

Denna episod ledde även till bra diskussioner mellan mig och min man, han är inte lika ”frälst” i genustänket ännu men han läser just nu boken ”ge ditt barn 100 möjligheter” och han håller med mig i det mesta faktiskt! När det gällde just den här klänningen så kände han att det var viktigt att jag inte tvingade Erik att ha klänning, vilket jag som sagt inte gjorde å aldrig skulle göra. Min enda poäng i detta var att jag ville få Erik att känna att det var LIKA ok att ha klänning som att inte ha det! Maken kom då med argumentet att sonen kanske skulle bli retad om han hade prinsessklänning, och det vill vi ju som föräldrar inte att våra barn ska bli! Nä själv klart inte! Men är det inte just här vår roll som föräldrar är som viktigast? Det är ju vi som måste hjälpa våra barn att känna sig trygga i sig själva, få så pass bra självkänsla att de vågar vara den de vill, vågar göra det de vill!?

Maken höll med i detta, men sa sedan att en anledning till att killar kanske inte har prinsessklänning är att en prinsessa faktiskt ÄR en tjej. Jo sa jag det är ju helt rätt, men spindelmannen då – det är ju faktiskt en kille! Å det är helt ok med tjejer som klär ut sig till spindelmannen! Maken försökte igen å menade på att jo det är ok att tjejer är spindelmannen men det är ju för att de är utklädda! Hallå?? (Och ungefär här trillade poletten ner hos maken) Man klär väl faktiskt ut sig till prinsessa åxå!! För inte tror väl alla små flickor i prinsessklänningar att de ÄR riktiga prinsessor? Eller pojkarna i spindelmannens kläder att de ÄR spindelmannen?? Nää, våra barn är faktiskt smartare än så – de vet att de har klätt ut sig och för tillfället leker, de spelar en roll… Vid ett tillfälle är de spindelmannen, och vid ett annat är de prinsessa! Och varför får inte en kille leka båda rollerna???

I en perfekt värld, där är spindelmannen en prinsessa som räddar människor hela dagarna! Det var ialla fall vad jag och sonen kom fram till på väg till kalaset – då han hade sin spindelmannendräkt OCH prinsesskrona!

(Tilläggas skall åxå att prinsessklänningen dessvärre var alldeles för stor – så synd när Erik äntligen kommit så långt att han ville prova den…)

Har varit lite dåligt med pyssel på sista dagarna… Kalas, renovering å sjuka barn har liksom gjort att jag blivit tvungen att prioritera bort det, tyvärr… Jag har däremot läst en hel del – både böcker och bloggar! Annas blogg har mycket tänkvärt och klokt att ta till sig av – och detta inlägg är liksom så självklart, eller borde vara iaf! Jag gillar Anna!

Att jag är genusintresserad är det nog få som läser min blogg som har missat, och jag blir bara mer och mer intresserad ju mer jag lär mig! Tack vare en otroligt engagerad och intressant grupp på facebook; ”Varför apor aldrig bär rosa klänning” så har jag fått upp ögonen ännu mera. Jag inser att jag inte alls är så ”genus-vänlig” som jag vill tro utan går i den ena fällan efter den andra… Men nu ska det bli ändring på det!

Igår var jag på biblioteket och lånade böcker om genus – för kunskap är makt! Jag känner att jag ibland (ganska ofta) saknar argument i diskussioner om varför jag tycker att genus är viktigt. Att det är viktigt är ju en sak, men varför är det viktigt!? ”Därför” är ju inget vidare bra svar… Vad vill jag ändra på, vad vill jag belysa och vad vill jag uppnå? Jag hoppas på att med hjälpa av bland annat dessa böcker få mera kött på benen och kunna utveckla mina tankar och ideér. Böckerna lånade jag efter tips från flera personer i gruppen på facebook!

”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2″ av Kristina Henkel och Marie Tomicic handlar om genusfällor och genuskrux i vardagen och är den bok jag har börjat med. Superbra! Enkel, tydlig och klockren! Många aha-uppleverser där! Rekommenderas varmt (jag har redan läst över halva boken!).

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” av Liza Marklund och Lotta Snickare, handlar om jämställdhet.

”Att göra kön” av Ylva Elvin-Nowak & Heléne Thomsson – om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män.

”Fittstim” av Linda Norrman Skugge, Belinda Olsson och Brita Zilg handlar om feminism kort och gott och innehåller bland annat detta klockrena citat av Helena af Sandberg: ”Slår man upp feminist i en ordbok står det att det är en människa som jobbar för att kvinnor ska ha lika rättigheter som män i samhället. Den som inte kan ställa upp på det är för fan sjuk i huvudet”. Bang on target liksom!

Den femte boken som jag vill läsa heter ”Flickan och skulden” och är skriven av Katarina Wennstam. Den var dock utlånad så den har jag bokat, men jag har ju lite att läsa innan!

Det känns som att det kommer bli lite mindre pyssel en tid frammöver…

Jag önskar verkilgen att flera orkade! Orkade bry sig! Inte bara ryckte på axlarna liksom…

Ketchupmamman har skrivit ett fantastiskt inlägg, som man bara MÅSTE läsa!!! Det är ju så enkelt, så viktigt, så BRA!!! Så snälla, offra några små minuter å läs inlägget! Tack!

Genus på ett MYCKET roligt sätt!!

Jag tycker att Nina Ruthström har skrivit ett så bra inlägg att jag helt enkelt bara länkar er vidare till det! För det är ju just såhär som jag tycker å tänker… Tack Nina!

För ett par dagar sedan var jag å barnen tillsammans med Anna å hennes barn å besökte ett bibliotek och hade så mysigt! De hade massa utklädningskläder bland annat, och gissa om jag blev alldeles varm av genus-stolthet när Erik sprang fram å valde en klänning och deklarerade: ”Jag ska vara prinsessa” det första han gjorde! Han var både prinsessa, drake, riddare och trollkarl innan dagen var slut å hade hur kul som helst. Ur genusperspektiv blir jag bara så glad över att han ”vågar” vara prinsessa och tycker att det är lika kul och lika rätt som ngt annat. Jag är så ”mallig” över att han inte ens förstår att det skulle vara ngt konstigt i hans val – vilket det naturligtvis inte heller är! Så här söt var min prinsessa:

Jag fick reklam hem från H&M idag – direktställd reklam skall tilläggas för ”vanlig” reklam får vi inte tack vare en ”ingen reklam tack” skylt! Å tur e väl det, för annars skulle jag väl gå igång titt som tätt… Jag trodde faktiskt vi hade kommit längre än så här, men icke! H&M gör det igen… Kläder till barn… Behöver jag nämna vilka plagg som är riktad till vilket kön?? Nej just det – det står ju till och med på kläderna!! Varför??? Varför måste alla (ok jag generaliserar) kläder till flickor vara rosa och till pojkar blå? Jag gillar inte rosa! Å nu fick jag ännu flera anledningar till att inte gilla rosa! Å visst, man kan köpa blå kläder till en tjej – men hur kul är det då om det står ”I´m a litte boy” på tröjan??? Nog för att jag e genusnörd – men jag vill inte på något sätt göra min dotter till en pojke! Jag vill att hon ska vara barn!!! Ett barn – inte ett kön!!!

Skämmes H&M!!

Jag hittade ett inlägg om att inte klä sina döttrar i klänning hos Bambi via Anna Kaagaard Kristensen och Nina Ruthström. Alla tre skriver om feminism och genuspedagogik på olika nivåer och jag tycker att det är mycket intressant att läsa deras åsikter, även om jag inte alltid håller med om allt!

Just det här inlägget hos Bambi handlade alltså om att man inte ska klä sina döttrar i klänning – och hon har fått massa kommentarer på inlägget med folks olika åsikter i frågan. Jag förstår tänket – men jag tycker att det är fruktansvärt!! Jag brinner ju för genuspedagogik och vill verkligen uppfostra mina två barn likvärdigt – trots att det är en pojke å en flicka! Jag vill inte att Erik ska vara ”den tuffa å coola” och Ingrid den ”söta och snälla” – jag vill att båda ska vara barn! Men hur gör man då?

Lady Dahmer:

Genus handlar i grund och botten om hur vi bemöter varandra. Hur barn bemöts. Hur barn uppfattas. Manligt och kvinnligt. Stereotyper, fördomar och förväntningarna som följer med det.

Kläder och färger påverkar hur människor uppfattar oss. Och hur vi blir uppfattade stärker förväntningarna och förväntningarna i sin tur påverkar hur vi bemöts. Hur vi bemöts påverkar i tur vår självbild och vår personliget.

Detta gäller speciellt för barn som inte har kunskap eller erfarenhet att kunna tänka kritiskt.

En flicka i klänning uppfattas på ett sätt medans en flicka i jeans och tröja uppfattas på ett annat. Således får de – tråkigt nog – olika bemötanden. Inget konstigt med det. Men som genusmedveten förälder så är man uppmärksam på hur dessa bemötanden påverkar våra barn.

Jag håller verkligen med Lady Dahmer i hennes åsikter och jag vet från både egen erfarenhet och lånad sådan att ”söta flickor” pratar man gulligt till – och ”tuffa killar” pratar man lite hårdare till. Varför är det så? Och är det enda sättet att ändra på detta verkligen att låta bli att sätta på våra döttrar klänning? Jag gillar ju som bekant inte rosa – å inte lila heller för den delen… Så rosa kläder kommer det nog inte bli mycket av till Ingrid – förrän hon själv vill såklart! (Å det gäller samma för Erik – när han vill ha rosa kläder får han självklart ha det!)

Om jag tittar bland Ingrids kläder så är det mestadels väldigt könsneutrala kläder, och många av plaggen kommer både från hennes bror Erik och hennes kusin Ebbe! Jag gillar färgglada kläder som kan bäras av bägge könen. Men jag gillar även klänningar! Inte rosa eller tuttinutti gulliga klänningar – men fina! I lördags var vi på kalas och då hade Ingrid en jättefin klänning som var naturfärgad/beige med röda broderier och en vit underklänning med spets längst ner. Väldigt gammeldags i stilen och fantastiskt vacker! Tycker / tänker man annorlunda om henne när hon har den klänningen på sig mot när hon har sin AC/DC body tex? Skrämmande tanke! Men förmodligen finns det mycket sanning bakom det.

Jag tror dock inte att vägen till att få bort ”klädkodstänket” är att sluta använda klänning – utan att göra folk överlag uppmärksamma på att det inte är någon skillnad på kön när det gäller barn. (Jo jag vet att det är skillnad på själva könet…)  Jag tycker inte att man behöver sluta klä sina barn i de kläder man tycker är fina! Däremot tror jag som sagt att det är viktigt att göra både sig själv och omgivningen medvetna om vilka signaler man kan sända ut – och bemöta dem därefter! För det är ju faktiskt bemötandet det i botten handlar om, hur vi bemöter barn olika efter vad de har för kläder på sig! Det är det vi alla måste jobba med!

Tänk så mycket jag fick att fundera på i natt när jag ammade Ingrid – en av fördelarna med min iphone är att jag kan läsa bloggar på nätterna!

…eller bristen på sömn rättare sagt!
Undrar hur många timmar (eller minuter!!!) jag sovit i natt. Hade jag vetat hur natten skulle bli så hade jag ju skippat pysselstunden igår kväll… Men nu visste jag ju inte det och hade dessutom kraftig pysselabstinens! Ingrid somnade vid 22:30 så då gick jag ner i källaren å där flyger ju tiden iväg. Jag gick och la mig 01:15 och ca 01:30 var Ingrid hungrig… Hon åt väl till 02:30 ungefär och ca en timme senare vaknar vi av att Erik är ledsen – och har kissat på sig. Maken tog lakanen och jag duschade Erik, vilket han inte gillar så dags… Å sedan vägrade Erik somna om! Pust! Till slut fick han sova i vår säng, å maken i gästrummet, men då låg han mest och klappade på mig och pratade om massa idéer han hade. Jag tror att han sov mellan 04:30 och 05:00 men sedan ville han gå till dagis!! Jag lyckades hålla kvar honom i sängen till strax efter 06 men sedan blev det bollibompa i sovrummet och jag försökte slumra lite – men då var det ju såklart dags för Ingrid att äta…

Det är tredje natten på raken som Erik kissar på sig, å det hör verkligen till ovanligheterna! Förmodligen är det väl någon slags reaktion på att han blivit storebror – men det är en grymt jobbig reaktion. För alla! Och kanske tycker nu vissa att vi får skylla oss själva att han förblev vaken då jag duschar honom på natten, men det har faktiskt aldrig påverkat sömnen tidigare! Vi har alltid duschat honom efter olyckor då han blev torr på natten och han har alltid somnat om direkt. Men inte i natt alltså…

Får se hur Erik klarar av dagis idag – å hur jag klarar av dagen här hemma. Att sova medan Ingrid sover är inte det lättaste eftersom hon nästan bara sover när man är ute och går med henne i vagnen… Här hemma sover hon bara korta stunder – max 15 minuter i taget! Ibland lyckas man dock få henne att fortsätta att sova efter en kort promenad. Vi har då kört in vagnen inomhus och satt på dammsugaren och då har hon sovit i över en timme. Tror jag får testa den varianten idag. Men först ska jag se till att få iväg Erik till dagis, å helst inte i pyjamas…

Kram

Att ge trygghet och kärlek måste väl ändå vara en förälders viktigaste uppgift? Mat å kläder – ja visst. Men utan kärlek och trygghet kommer man nog inte långt. Det är iaf min starka övertygelse och det jag i natt påminde mig själv om gång på gång… Sonen ville nämligen inte sova i sin säng i natt! Det är nog första gången det händer tror jag – bortsett från några gånger då han har varit sjuk men de gångerna räknas inte!

Men i natt vaknade han vid midnatt och var jätteledsen. Jag vet inte om han hade haft en mardröm eller vad det var men han var rädd och ledsen. Vi pratade länge om varför han var rädd, om att det inte finns monster eller robotar osv… Men ingenting hjälpte, det enda han ville var att sova med mig. Å självklart fick han det! Jag vill ju att han ska känna sig trygg! Maken fick flytta in i gästrummet å så sov jag med ett barn på var sida om mig – ganska mysigt faktiskt! Även om jag inte fick så mycket sömn…

Jag har googlat å läst massa om barn å sömn nu på morgonen och det finns (naturligtvis) en hel drös med förklaringar, åsikter och tips. Jag känner dock inte att det var ett spel från Eriks sida – han var verkligen rädd och då vill jag finnas där för honom. När han låg bredvid mig så låg han tätt intill mig och ville att jag skulle hålla om honom – han behövde närhet! När Ingrid vaknade och ville äta så kröp Erik ännu närmare mig och när jag gick upp för att byta blöja så följde han med. Kanske är det en ”syskon-reaktion” eller åxå är det bara en utvecklingsfas.

Jag känner mig iaf glad att kunna ge min son den trygghet och närhet som han uppenbarligen var i behov av, det enda negativa var väl att han vaknade när Ingrid skulle ammas (inte så konstigt eftersom hon grymtar som en gris när hon äter!) och att Erik sedan var vaken från kl 5 på morgonen, han lär vara rätt trött ikväll! Det återstår att se om det är någonting som kommer att fortsätta eller om han bara ville testa mig för å se om han skulle få sin vilja igenom…

Hur tänker ni? Åsikter och tankar är alltid intressant!

Kram